Snart får vi väl ett samtal från soc.

Min tillvaro skiljer sig mycket från omgivningens den här veckan. Kärestan är på filmfestival med Tornet i Marrakesh, går på samma röda matta som Robert De Niro, Martin Scorsese och Agnès Varda och ler mot kamerorna. Själv lever jag småbarnsliv i förorten. Jobbar på kontor, släpar matkassar, hämtar på förskola, lämnar på fritidsaktivitet, äter fiskpinnar och slocknar före tio. Vad ska jag prata om när han kommer hem igen? "Nähä, så De Niros scen-samtal var inte så intressant att lyssna på säger du? Själv tyckte jag att senaste avsnittet av Bonde söker fru var lite halvtrist. Kan de inte få varandra snart?!" 
 
Jag pratar med pedagogerna och min son och analyserar förskolan. Inser att pedagogernas syn på saker och ting skiljer sig från min. Att de inte riktigt förstår hur vårt liv ser ut. Att våra värderingar är olika.
 
Vi var ju i Mozambique i september-oktober. Det har jag inte bloggat om. Det borde jag. Jag har tusen bilder. Hur som helst är det svårt att spendera tre veckor i ett av världens fattigaste länder utan att kommentera misären för sin 4-åring. Varför är vartannat hus ett skjul? Varför ligger det sopor på gatorna och hur kommer det sig att trottoaren ibland bara är grus? Varför har den jämnåriga pojken trasiga kläder och varför sträcker han ut sin hand mot oss och vill ha pengar istället för att leka? Varför är vi rika och de fattiga? Sonen grubblade mycket över det här under vistelsen. Han ville ge sina leksaker, kläder och vår mat till dem som inte hade något.
 
Min son hade sedan pratat om Mozambique på förskolan. Han hade berättat att det varit krig i Mozambique när pappa var liten och att de har en dum president. Presidenten har köpt en ny helikopter till sig själv istället för ambulanser till sjukhusen. Han är superdum!
 
Detta har han givetvis hört från oss. Det är så vi har förklarat orättvisan. För det är ledarna i landet som prioriterat sig själva framför folket som gjort att landet fortsatt vara fattigt. På utvecklingssamtalet påstod pedagogen att sonen pratat om krig och död i Mozambique. Detta har vi aldrig sagt! Däremot har han i andra sammanhang frågat vad krig är. Vi har då sagt att det är när folk bråkar jättemycket. Han har en annan gång undrat om folk pangas med vapen när det är krig. Ja det händer, har jag svarat då. "Dör de då?" "Ja, det kan hända och då är det för farligt att stanna kvar. Många människor flyttar till andra länder då." Sedan har han väl skapat sig en egen bild av det här. Han vet att det varit krig i Mozambique. Då har folk säkert pangat varandra. Det är jättedumt. Det finns ju till och med en pangare i Mozambiques flagga. Ska vi bara låta det passera okommenterat när han frågar?
 
När sonen sagt det där om presidentens helikopter hade pedagogerna försökt släta över det och sagt att presidenten säkert skulle köpa en ambulans till folket senare. Han kanske behövde en helikopter nu.
 
Pedagogerna tycker inte att det är lämpligt att prata om sånt här med en 4,5-åring. Jag förstår bara inte hur det är tänkt att man då ska bemöta såna här frågor? Ska vi låtsas som att världen är enbart god? Att fattigdomen i Mozambique är helt i sin ordning? Att det inte är konstigt att en 4-åring där bor i ett skjul, har trasiga kläder och tigger pengar medan vi i Sverige spolar i toaletten med dricksvatten? Vi berättar också om att det finns många som försöker göra saker och ting bättre. Det finns många som vill hjälpa. Farmor och farfar ger pengar och mat till andra så ofta de kan.
 
Jag förstår att ett förskolebarn inte kan greppa orättvisor helt och fullt. Men att försöka förklara det hela så enkelt som möjligt genom att berätta att presidenten är dålig, det tycker jag inte är för avancerat. Det ÄR politikernas fel och folket får lida för det. Det är inte de fattiga människornas eget fel, de har bara inte fått tillgång till allt det som vi i Sverige har.
 
Eller tänker jag helt galet som pratar om det här med sonen?
 
Förresten har vi tagit med en favoritbok till förskolan som de ska jobba med där. Sonen valde "Dumma teckning" av Johanna Thydell och Lisen Adbåge. Det kommer bli intressant! Dels så svär barnet i berättelsen. Dels används ordet "dumma" ofta. Igår berättade sonen att man inte får säga "dumma" på förskolan. Uj uj uj. Nu kommer de väl undra vad jag läser för olämpliga böcker för honom där hemma.
 
Han går också och sjunger på sin favoritsång Uptown funk. Någon hade då sagt åt honom att inte svära. Jag vill skrika att den heter Uptown fuNk, inget annat. Herregud. Missförståndens tid.
 
Förbjudna ord. Förbjudna beskrivningar av världen. Det känns verkligen som att jag och omgivningen krockar dessa dagar.
 
Jag antar att jag bör vänta med att läsa den nya boken Gropen hemma? Sonen lär ju älska den.
 
 
0 kommentarer

Att vara mamma till en fyraårig 18-åring

Jag har aldrig behövt oroa mig för min unge. Han är en försiktig typ, men otroligt social och vetgirig. Det finns en nyfikenhet i honom som märkts ända sedan han föddes. Det kändes som att han inte gillade att vara bebis. Han ville vidare NU. Den där vetgirigheten och självständigheten har gjort att han lagt 90-bitars pussel när han var 2,5. Vid samma tidpunkt lärde han sig på egen hand namnet på alla färger (eller nyanser snarare. Och på både svenska, engelska och portugisiska). Han fyller 5 i början av nästa år men har länge kunnat läsa och skriva. Han brukar byta språk på tv-program till norska för att han tycker att det är mer utmanande. På kul räknar han baklänges från 120 utan att staka sig. Han får vuxenvärlden att åh:a sig och tycka att han är duktig. Det är han. Jätteduktig och smart.
 
Men han är fortfarande bara 4,5. Det är lätt att glömma bort. Och jag oroar mig givetvis över detta! Vi var på utvecklingssamtal och fick veta att det här jättesprånget när det gäller det logiska tänkandet ligger i osynk med det sociala och motoriska. De tycker att det känns som att prata med en 18-åring i en fyraårings kropp, vilket gör att han också har svårigheter att komma in i lekarna. De andra barnen fattar inte vad han pratar om. Ett exempel är när de var på teater och såg en pjäs om hur man är en bra kompis. De andra barnen pratade efteråt om just detta. Man ska vara snälla mot varann, osv. Min son satt i timmar och grubblade över ordet "vänskap" som han läst i pedagogernas programblad. "Vän" och "skap", hmm hmm, vad kan det betyda?
 
Saken är den att han inte är van att leka med andra barn. Jag försöker prata med andra föräldrar men möts mestadels av en vägg. Lite artigt snack, men ingen bjuder hem eller kommer över när man frågar. I hans gamla förskolegrupp var det inte så. Föräldrarna bjöd med honom och vi umgås fortfarande med dem. Men det blir inte tillräckligt ofta. Det skär i hjärtat på mig när jag ser ensamheten. Det påminner för mycket om den ensamhet jag kände när jag var liten. Hur svårt det var för mig som ensambarn att ta mig in i gruppen. Att jag inte fattade spelreglerna och att andra barn inte förstod mig och min fantasi och mitt vokabulär. Han pappa var också lillgammal som liten. Inte blir det bättre av att hälften av barnen i sonens förskolegrupp nyss lärt sig svenska. Det blir ett sånt glapp kunskapsmässigt. Sonen är också bland de yngsta i gruppen och hierarkin verkar hård.
 
Jag vet inte vad man ska göra åt det här. Vi vuxna kan ju inte lära ut hur man leker. Och det går ju inte att stoppa den där kunskapstörsten han har eller ändra sättet han tänker på för att han inte ska bli "för duktig". Gör jag kanske en större grej av det här pga egna dåliga erfarenheter? Får så ont i magen när jag tänker på att han ska behöva känna samma utanförskap som jag alltid känt. Min fina lilla professor. Allt gott i livet vill jag ge dig.
 
 
1 kommentar

Filmtips: Tornet

 
Här kommer lite reklam för min käresta Ruis jobb. Tornet har nu haft sverigepremiär på Folkets bio. Gå och se! Den är både viktig och vacker. Och jag är så stolt över dem och lättad att deras stenhårda arbete givit fin utdelning.
 
Recensioner i urval:
 
  "Så stark att man nästan tappar andan" Svenska Dagbladet 

"Pedagogiskt utan att peka" Västerbottens-Kuriren 

  "En underbar liten pärla" Kulturnyheterna 

  "gör bildpoesi av palestinskt flyktingliv" Dagens Nyheter 

 
tornet
0 kommentarer