Att vara mamma till en fyraårig 18-åring

Jag har aldrig behövt oroa mig för min unge. Han är en försiktig typ, men otroligt social och vetgirig. Det finns en nyfikenhet i honom som märkts ända sedan han föddes. Det kändes som att han inte gillade att vara bebis. Han ville vidare NU. Den där vetgirigheten och självständigheten har gjort att han lagt 90-bitars pussel när han var 2,5. Vid samma tidpunkt lärde han sig på egen hand namnet på alla färger (eller nyanser snarare. Och på både svenska, engelska och portugisiska). Han fyller 5 i början av nästa år men har länge kunnat läsa och skriva. Han brukar byta språk på tv-program till norska för att han tycker att det är mer utmanande. På kul räknar han baklänges från 120 utan att staka sig. Han får vuxenvärlden att åh:a sig och tycka att han är duktig. Det är han. Jätteduktig och smart.
 
Men han är fortfarande bara 4,5. Det är lätt att glömma bort. Och jag oroar mig givetvis över detta! Vi var på utvecklingssamtal och fick veta att det här jättesprånget när det gäller det logiska tänkandet ligger i osynk med det sociala och motoriska. De tycker att det känns som att prata med en 18-åring i en fyraårings kropp, vilket gör att han också har svårigheter att komma in i lekarna. De andra barnen fattar inte vad han pratar om. Ett exempel är när de var på teater och såg en pjäs om hur man är en bra kompis. De andra barnen pratade efteråt om just detta. Man ska vara snälla mot varann, osv. Min son satt i timmar och grubblade över ordet "vänskap" som han läst i pedagogernas programblad. "Vän" och "skap", hmm hmm, vad kan det betyda?
 
Saken är den att han inte är van att leka med andra barn. Jag försöker prata med andra föräldrar men möts mestadels av en vägg. Lite artigt snack, men ingen bjuder hem eller kommer över när man frågar. I hans gamla förskolegrupp var det inte så. Föräldrarna bjöd med honom och vi umgås fortfarande med dem. Men det blir inte tillräckligt ofta. Det skär i hjärtat på mig när jag ser ensamheten. Det påminner för mycket om den ensamhet jag kände när jag var liten. Hur svårt det var för mig som ensambarn att ta mig in i gruppen. Att jag inte fattade spelreglerna och att andra barn inte förstod mig och min fantasi och mitt vokabulär. Han pappa var också lillgammal som liten. Inte blir det bättre av att hälften av barnen i sonens förskolegrupp nyss lärt sig svenska. Det blir ett sånt glapp kunskapsmässigt. Sonen är också bland de yngsta i gruppen och hierarkin verkar hård.
 
Jag vet inte vad man ska göra åt det här. Vi vuxna kan ju inte lära ut hur man leker. Och det går ju inte att stoppa den där kunskapstörsten han har eller ändra sättet han tänker på för att han inte ska bli "för duktig". Gör jag kanske en större grej av det här pga egna dåliga erfarenheter? Får så ont i magen när jag tänker på att han ska behöva känna samma utanförskap som jag alltid känt. Min fina lilla professor. Allt gott i livet vill jag ge dig.
 
 
1 kommentar
Ulrika

Som mamma till en annan liten professor, men som också haft stora svårigheter med det sociala, rutienerna på dagis, med mera - om det finns problem som han eller ni lider av (i vårt fall var det svårt med familjerutinerna hemma för att han var ganska rigid i vissa avseenden, det blev ovanligt mycket konflikter också i och med att han har syskon vi behöver ta hänsyn till etc), som mamma till en sådan rekommender jag att ta reda på mer om det finns problem. Alltså att be om en utredning om man misstänker något bakomliggande neuropsykiatriskt (autismspektrumstörning eller liknande), och det finns något problem. Jag har fått stöd och hjälp gällande vissa bitar som var svåra för oss och dagis och där det nu är mycket bättre.

Men sen har jag perspektivet att ha varit ett barn med extrem kunskapstörst och begåvning inom många områden, utan dysfunktionalitet som skulle kvala in på någon diagnos. Jag kände mig också väldigt ofta ensam. Men för mig var njutningen i att ägna mig åt talanger/intellektuella intressen en ljuvlig flykt från ensamhet. Min åsikt är att gäller särbegåvningar finns det mycket lite att vinna i att begränsa. Man har med sig det där drivet, passionen och intresset ändå. Det kan vara plågsamt ibland. Det kan ha fördelar ibland också. Framförallt så ÄR det bara, tänker jag. Man får hitta sätt att lindra besvär men tankevärlden rår man inte på.

lycka till <3

Svar: Tack för klokt svar! Jag ska absolut ta reda på om det kan ligga någon annan problematik bakom, men tänker att jag först ska pröva att vara mer aktiv med honom på fritiden. "Utsätta" honom för olika typer av miljöer och vara mer fysiskt aktiv. Vi vuxna är så trötta efter jobbet och har inte gjort många knop på helgerna heller de senaste månaderna. Det är inte bra för en liten aktiv knatte. Jag tror också att jag själv behöver bli bättre på att sätta gränser. Jag resonerar nog lite för mycket med honom, vilket de inte gör på förskolan. Där ska man göra som pedagogerna vill och därmed basta. Jag har själv svårt med att hålla fast vid principer och vill gärna vara flexibel. Jag antar att det krockar med dagis- och skolvärlden där man måste följa gruppen. Jag ska se om det blir lättare för honom om jag skärper till mig hemma. Vi har sällan konflikter, jag och sonen, och det har varit få problem med honom överlag. Därför blev jag så överraskad nu när vi åkte på kritik. Men jag antar att det är sånt man får lära sig ta som förälder till storbarn? Det är bara att tugga i sig och försöka göra det bästa av det. Men, precis som du säger, är det svårt att rå på tankevärlden. Man har den hjärna man har. Jag har läst om autism och känner inte igen honom där eftersom han är otroligt social, empatisk, känslosam och bryr sig väldigt lite om att ordna saker i en viss ordning etc. Han älskar verkligen människor, men umgås helst med vuxna som han kan resonera med på ett annat sätt än jämnåriga. Han passar mer in på särbegåvning. Får se hur det hela artar sig med tiden.
Det låter förresten som att du var precis som jag när jag var liten. Jag dök också in i mina intressen och talanger. Levde i den världen. Bild och text. Läste lexikon, ordböcker, kartböcker och ritade egna berättelser. Min käresta var likadan. Ingen av oss har fått någon diagnos. Människor är olika. Så länge ens egenheter inte skapar stora problem i vardagen är det ok.

Krama om din lilla professor. <3
snickis.blogg.se