Soffpotatisen har börjat röra på fläsket

Här inne har det inte hänt mycket på sistone. Det har det däremot ute i det verkliga livet. Jag har bland annat gått igenom ett litet ingrepp i magen och varit sängliggande några dagar. Jävlig smärta vid minsta rörelse i kombination med torrhosta är inte så lattjolajban, men jag har uthärdat och knaprat värktabletter. Nu börjar jag bli fit for fight igen.
 
Untitled
 
Den största förändringen har däremot varit själslig. Jag har upptäckt yoga och mindfulness på allvar. Hundra år efter alla andra, jag vet. Jag är ingen träningsperson. Vi brukar ha stegtävling på jobbet och jag kommer sist varje gång. "Har du någonsin sett Sara springa?" skrockar mamma när någon ber mig att skynda. Jag rör mig på tok för lite men kan ändå inte känna någon motivation till att träna. Jag är normalviktig (vad nu det innebär) men jag är verkligen inte hälsosam. Jag dricker för mycket kaffe, käkar ofta fiskpinnar med min fyraåring och äter godis nästan varje dag. Än så länge har jag haft tur med det fysiska men jag räknar inte med att det ska hålla i sig så länge till. Jag är snart 40 år.
 
Fysiskt har jag inte haft några problem förut, men däremot är jag känslig psykiskt. Jag blir svajig av för mycket stress, dålig stämning, väderomslag, nyhetskonsumtion, film, alkohol, sömnbrist, resor, hunger, mättnad och sjukdom. Jag håller ut länge i stressiga perioder, men sedan - pang! - utmynnar allt i en panikångestattack om jag inte bromsat i tid. Det är verkligen det vidrigaste som finns. För att tagga ned har jag förut provat både terapi och medicin och det hjälper delvis. Något jag inte har provat däremot är träning. Det som alla säger ska vara så bra för själen. "Orkar inte" har jag försvarat mig med, men nu har det blivit ändring.
 
Untitled
 
En stor del av mitt träningsmotstånd har varit att jag är så ointresserad av att få snygg kropp. Det hade jag fått för mig var det främsta målet för de flesta som tränar. Sedan råkade jag på Yoga with Adriene på youtube och därefter en dokumentär av Michael Mosley om effektiv träning. Blev så inspirerad! Det hela kändes överkomligt och roligt, vilket inte gymkort och 10 000 steg/dag gör när man jobbar heltid på kontor och är småbarnsmamma. Från en dag till en annan började jag plötsligt träna. Inte för att bli snygg utan för att jag var nyfiken på hur det skulle påverka mig mentalt.
 
Jag började gå raska promenader 30 minuter varje dag, enligt rekommendationen i dokumentären. 10 på morgonen till tunnelbanan, 10 från stationen till jobbet, 10 på väg hem. Sedan en halvtimmes yoga hemma varje dag. Stel som kloss, men mjukare för varje gång. Jag började längta efter Adriene (älskar henne!). Jag började känna att jag blev vigare och starkare. Under promenaderna blev jag medveten om friskluften i kroppen, den vackra naturen, de klara tankarna och att känslan av att röra på sig liksom var motivation nog. Att det kändes meningsfullt att använda sin kropp och inte bara ha den som ett vandrande kärl för hjärnan. Jag har aldrig förut förstått att rörelsen i sig kan vara motiverande.
 
Untitled
 
Vissa dagar känns det motigt, men då tänker jag "kommer jag ångra mig efteråt om jag yogar nu i 30 minuter?". Det kommer jag ju inte. Istället kommer jag känna mig mer fokuserad och glad, mindre överväldigad av stresspåslag. Det märkte jag efter bara någon vecka. Det är en bromskloss. Och det är så skönt att göra det ensam hemma i sitt eget vardagsrum där man kan se hur klumpig ut som helst. Ingen ser att jag får typ kramp bara av att sitta i skräddarställning. Ibland har jag ett barn som klättrar eller gnäller rakt i fejset när jag försöker vara mindful, men då får man se det som en extra övning i tålamod.
 
Nu kan jag inte träna på drygt en vecka till - en månad utan aktivitet totalt - men jag längtar redan till att få sätta igång. Jag vet precis vilka Adriene-videos jag vill göra. Jag känner för att dokumentera processen. Från ovig och stresskänslig till stark i sinne och kropp. Får se om jag vågar.
 
Hälsa Träning
1 kommentar
Ulrika

Min bästa träning, den jag kan motivera mig till fortfarande, det som håller igång mig, är för psyket. ja lite min ländrygg också men ska vara sjukt inaktiv för att den ska vara det som stör mest. har haft riktiga down-perioder som jag behandlat mig ur med motion. då var jag så pass nere att motionen i sig inte kändes bra heller, jag visste att det skulle dröja innan det gav effekt, så mutade helt sonika mig själv med godis. 20 minuter på crosstrainern i garaget så fick jag en Snickers.
"Men då har du ju tränat i ONÖDAN" sa en förfärad kompis som bara tänker på träning som att göra av med kalorier.
tvärtom. fick ju två potentiella glädjehöjare, inte bara en.

ursäkta romanen men grattis till att ha hittat träningen och vad den kan göra med huvudet, det tycker jag är en gåva verkligen att få uppleva

Svar: Mutor är verkligen underskattade. Jag ska köra ditt trick med Snickers om jag blir så nere igen att jag knappt orkar röra mig. Huvudsaken är att kroppen kommer igång så att psyket kvicknar till. Mmm, blev otroligt sugen på Snickers nu när vi pratar om det.
snickis.blogg.se