Tredje resan till Mozambique

Jag har inte bloggat om vår resa till svärföräldrarna i Mozambique i oktober. Jag har så många foton och så mycket att berätta, så det bidde liksom ingenting av det hela i slutändan. Men nu när det har gått en stund är det lättare att summera. Här kommer en liten introduktion tillsammans med foton jag tagit från bilfönstret ute på landsbygden.
 
Min man Rui är alltså från Maputo och hans familj bor i en lägenhet där och har lantställe två timmar norrut. Det var första gången Noah var och hälsade på sin farmor och farfar. Min tredje gång. Den här vistelsen slapp vi 45-gradig hetta. Underbart.
 
Mozambique ligger i södra Afrika, granne med Sydafrika. Det bor nästan 29 miljoner människor där. Portugisiska är det officiella språket, men de flesta talar andra inhemska språk beroende på vilken folkgrupp man tillhör. 
 
Mozambique är ett av världens fattigaste länder, mycket pga Portugals femhundraåriga kolonalisering, självständighetskriget 1964-1974, inbördeskrig när Rui var liten, ett ekonomiskt beroende av Sydafrika och bistånd, en inkompetent regering och korruption. Puh! 
 
Men när man inte får hjälp av sina ledare får man försöka överleva på andra sätt. Utanför bilfönstret svischar massor av kreativa lösningar förbi. Små försäljningsstånd med cashew-nötter mitt ute i ingenstans. En gammal tunna med slang och skylten "biltvätt". På den här bilden ser man hur många hus i landet är målade. Stora företag som Vodacom och Coca Cola erbjuder gratis husfärg med villkoret att deras logga får pynta fasaden.
 
En teknikhandel. 
 
Jag vill inte vara en vidrig västerländsk turist som tycker att Afrika är exotiskt, men alltså... varför har vi i Sverige inte lärt oss använda huvudet som bärhjälp?! Så otroligt praktiskt att ha händerna fria. Många kvinnor bär liksom travar med ved på huvudet! Både jag och Noah är så otroligt impade av detta. 
 
Flakbilarna är ibland överfyllda med nödvändigheter. Alla har väl sett bilder på lastbilar fulla med folk? Det ser man ibland i Mozambique med och man får typ magsår av oro för att någon ska ramla av. Jag fick veta varför de gör detta farliga. Taxi- och busschaufförer jobbar många gånger åt en sorts förmedling, vilken tar en väldigt stor del av inkomsten i provision. För att chaufförerna ska få någonting över till sig själva i lön väljer de att riskera säkerheten och lassa på så mycket folk som möjligt. Det är antingen det som är lösningen eller att köra ett fåtal åt gången och jobba i stort sett dygnet runt. För övrigt var det taxichaufförerna som tillsammans gick ut på vägarna och täppte till gropar och hål i vägbanan för några år sedan. Utan lön. Regeringen är för upptagna av att göra egna skumraskaffärer för att orka bry sig om att göra vägarna i landet tryggare.
 
En typisk marknadsplats ute på vischan. 
 
Undrar om det är drop-in hos den här frisören? 
 
Färgglatt i varje hörn. 
 
Här har vi ett gäng skolungdomar i landets nya skoluniform. Åtminstone ny för flickornas del. För några år sedan var kjolarna kortare. Skönt i värmen. Men det var för frestande och vulgärt för somliga, så numera får de trava runt i dessa sjok.
 
Nu börjar vi närma oss Maputo. Här är några stånd vid stranden i Maputo bay. 
 
Nästa gång blir det lite bilddagbok från våra egna aktiviteter under vistelsen.
 
Mozambique
1 kommentar
Linnea

Åh vilket spännande (och sorgligt) inlägg att få ta del av. Jag ser framemot mer!

Svar: Vad härligt att höra! Det kommer mer snart. :)
snickis.blogg.se