Loppat och ärvt

Untitled
Untitled
Untitled
Untitled
Jag kom hem med en drös prylar från Hälsingland. Det mesta hittade jag på mormors vind, ett fåtal köptes på loppis. På den första bilden syns det loppade. Kudden är till Gossens rum. "Mmm, så len och glansig". Blir fin tillsammans med något kornblått. Älskar figurinen också med de tre gracerna. Vi har den i en större version i stugan, men den här tar jag med mig hem. En rund skärbräda, vågig assiett och en näverkorg likaså.
 
Resten av sakerna är alltså från mormor och från mitt barndomshem. Ett stort rosarandigt tygstycke som nog varit ett överkast. Älskar färgen och ska sy något av det så småningom. Josabeth Sjöberg-tavlorna hade vi på väggen hemma när jag var liten. Glasassietten är jag också uppvuxen med. Den är omärkt så jag vet inte var den är ifrån. Jag hittade bara en. Mamma har fler. Bakskivan är mormors och de små kopparna blir fina med värmeljus i till vintern.
 
Jag fick också med mig en massa serveringsskålar, burkar och gamla bestick från de överfulla lådorna i stugan. Jag borde vara mätt på prylar nu, men icke sa nicke. Istället hungrar jag efter fler fina föremål. Mycket vill ha mer och så vidare.
 
loppis
0 kommentarer

Det blev dags att skaffa magväska

magväska bältesväska Jag har köpt en magväska! Det här hade jag aldrig trott om mig själv för tjugofem år sedan. När min mamma bar magväska på 80-90-talen höll jag på att skämmas ihjäl. Det var något av det töntigast och fulaste som fanns. Alltid skulle hon ha en penningpung bunden kring midjan, tyvärr öppet bland folk på semestern. På den tiden trodde jag att jag visste allt om livet - till och med om hur det är att vara mamma fastän jag bara var ett barn själv – och skällde ofta om hennes brist på väskstil. Hon glodde bara obrytt på mig när jag sa så och stuvade ned ytterligare en pryl i sin neonrosa kängurupung. Klappade den lyckligt, varpå jag kände mig sviken och missförstådd. Ens syn på tillvaron förändras sannerligen efter barnafödsel, det har jag nu blivit varse. Till exempel kan man inte längre ta för givet att man har armar som får röra sig fritt. Eller att ens axelremsväska verkligen sitter på axeln och inte plötsligt hasat ned och lagt sig som en lasso kring fotknölarna när man böjt sig fram för att kränga overall på sitt sprattlande förskolebarn. Det är svårt att vara fin och småbarnsmamma samtidigt. Alltid är armarna i färd med att klä på, lyfta, mata, torka osv. De har inte tid att hålla reda på väskor också. Nu förstår jag min mor och vilken gåva magväskan är. Den sitter där frampå magen: alltid tillgänglig, aldrig i vägen. Jag hittade min på Etsy. Den kostade en del, men jag har en känsla av att jag kommer bära den varje sommardag i flera års tid. I den ska jag ha pengar, mobil, nycklar och snorpapper. Dessutom kan man förvandla den till en axelremsväska närhelst andan faller på. Magväska för lekparken, axelremsväska för egentiden på stan. Det är frihet på ett skärp det.
2 kommentarer