Fyraåring tänker på döden

Josabeth Sjöberg, Johannis kyrka och kyrkogård Som förälder till en fyraåring är man van vid att svara på många, många frågor om allt möjligt. Det brukar inte vara några problem att förklara, men på sistone har det blivit mer komplicerat. Gossen har insett att döden finns. Det upptar hans tankar om kvällarna och ju mer han förstår desto mer rädd och ledsen blir han. Ett allvar som inte funnits hos honom förr har infunnit sig. Instinkten som mamma är att skydda och stoppa sånt som gör ont, men med döden är det svårt. Det går inte att ljuga och säga ”nej, vi ska inte dö”. Det går inte att skämta bort eller avleda. Man får inte ljuga om nåt sånt viktigt. Jag försöker förklara att ingen vet vad som händer när man dör. Att ingen heller vet när man ska dö och att det är ovanligt att unga människor och föräldrar dör. Jag berättar att allt i naturen dör till slut för att fler ska kunna födas. Så är det för alla människor, djur och växter. Han blir lite tryggare av den tanken. Sen läser vi Döden-boken och skrattar åt pojken som tror att blomman är hans farfar. Då känns det lite bättre igen. Gossen sörjer också döda släktingar som han aldrig träffat. Han gråter även när han tänker på att vi i den levande familjen ska dö ifrån varandra en dag. Jag försöker trösta och säger att alla de som är döda fortfarande finns i hjärtat på oss. Vi levande finns i hjärtat på varandra också och därför kommer vi alltid att vara tillsammans även om vi skulle dö. När man pratar om den som är död så finns den en stund igen men inom oss. ”Idag lekte jag med den gula, supersnabba bilen”, säger han då plötsligt på sitt fyraåringsvis och därmed är det existentiella samtalet över för den här gången. Det blir svårare och svårare att vara förälder, men också mer intressant. Bild
0 kommentarer