Frihetslängtan

Jag är så himla trött på att jobba just nu. Egentligen skulle jag ha gått på semester i början av juli, men pga ändrade planer blir det inte förrän i slutet av månaden. Då får jag bara vara ledig i två veckor.
 
Untitled
Jag önskar att jag kunde ta fem veckor i streck nån sommar. Det blir så här utspritt eftersom mina semesterdagar oftast spenderas under våren eller hösten för att hälsa på svärföräldrar. Sommaren blir därför alltid kort för mig. Och det gnager i mig eftersom jag vill ha en längre sammanhängande period av sommarlov ihop med mitt barn.
 
Untitled
Untitled
Egentligen ska jag väl inte klaga. Jag får ju ledigt där i utlandet under vistelserna med svärsläkten, men det är den här känslan av att aldrig helt få välja sin ledighet som stör mig just nu. Om jag fick välja helt fritt skulle jag hyra hus på landet nära havet så att sonen kunde leka på stranden och även klappa på kossor.
 
Untitled
Untitled
På över tio år har jag inte haft en sån där sommar som var så typisk när jag var liten. Svenska stränder fulla av musselskal, cykelturer till någon sjö, att fiska, små renoveringsprojekt och att bara få vara.
 
Untitled
Untitled
Jag borde ta körkort också. Jag vill kunna hyra bil och inte vara beroende av andra. Jag har ett enormt längt efter frihet just nu. Jag vet inte vad jag ska göra för att stilla det så jag sitter på jobbet i det kyliga arkivet och missbrukar naturgodis istället. Med värmefläkten på känns det nästan som en sommarbris. En liten flykt i stunden.
 
2 kommentarer

Skymningspromenad och vårt tionde år tillsammans

För 10 år sedan blev det vi. Pulsen som bankade i halsgropen så att halsbandet vibrerade. Den bekväma tystnaden. Ett djup jag aldrig sett hos någon annan. Samförståndet.
 
lake annecy
Första gången vi sågs ensamma gick vi en runda i alla second hand-butiker på Söder. Sen fortsatte vi hem med fnissig högläsning av portugisiska noveller, hemmadans till franskt 60-tal och piprökande i köket.
 
lake annecy
Jag glömde allt runt omkring mig. Det fanns bara vi. Du flyttade in och vi fick en gemensam vardag.
 
lake annecy
Jag tycker mycket om vardagslivet. Det håller mig på jorden när det stormar. Mitt liv har alltid varit stormigt. Förr. Men du har hållit fast mig då. Jag fattar inte hur du orkat.
 
lake annecy
Av allt vi gått igenom har kampen för det barn vi fått varit den tuffaste och den bästa. Men det är sant som de säger att småbarnsåren går hårt åt förhållanden. Det är lätt att sikten skyms av fiskpinnar, förskolelogistik och tvätthögar.
 
lake annecy
Men nu såg vi varandra tydligt igen. Vid den franska sjön vid alpbergen. Och jag kände mig lyckligt lottad som får ha dig vid min sida. Åldras och uppleva nya saker. Göra det tionde året så bra vi bara kan.
 
Annecy Frankrike kärlek
3 kommentarer

Min förort

förortsliv
 
I september har vi bott i vår lägenhet i ett år. Det här är vår första sommar här. Det är en sån enorm skillnad. Förr bodde vi i en liten lyhörd 2:a med kokvrå på 41 kvm. Den kändes som en grotta och jag bjöd sällan hem någon. Vi hade en del märkliga grannar, flera av dem hälsade aldrig tillbaka under de 10 år vi bodde där. Det fanns inga lekparker i närheten. Det var lugnt och lummigt men kändes ensamt. I närområdet låg rikemansvillorna med sina välskötta trädgårdar som man aldrig såg att någon var i. De andra föräldrarna på förskolan var svårpratade. I lekparken likaså.
 
Sedan flyttade vi 5 minuter bort till en annan del av samma förort och stämningen är helt annorlunda. Det är familjärt, fullt av barnfamiljer, gamlingar och ungdomar från både Sverige och andra delar av världen. Nästan alla de yngre verkar vara tvåspråkiga. Efter bara några veckor hälsade och småpratade vi med flera grannar. Jag blev hembjuden till två och pratade med någon ny nästan varje dag. Jämt med kassörskan Åsa i mataffären, vinkar till frisörparet från Syrien, skojar med mannen i korvmojen och sonen blir kallad för "habibi" av kioskägarna i t-banan. Nyligen dog en man som brukade sitta på torget och vråla. Han var mentalt sjuk, men inte alls farlig. I bibliotekets fönster har man nu satt upp en skylt med uppmaning att skriva en sista hälsning till honom. Han är saknad och omtyckt. Jag visste inte att det kunde vara så här i Stockholm. Det känns som småstaden i Hälsingland där jag bodde som tonåring, fast med en större kulturell mix. Mindre inskränkt.
 
Jag har fått två nya vänner under de här månaderna. Det är inte dåligt för att vara Stockholm. Jag är så glad att ha hittat en plats jag vill stanna på. Jag skulle kunna bo i vår fina, stora lägenhet tills jag är gammal. Jag känner mig så trygg där. Jag är inte ens rädd när jag är ute på nätterna. Så tacksam för att jag inte längre bor på en tyst, homogen plats. Att min son kan växa upp med olikheter. Utlandsfödda, välbärgade, socialt utsatta, regnbågsfamiljer, konstnärer, arbetare - allt. Jag hoppas att inte ett visst parti kommer till makten och förstör den balansen. De borde komma till min förort och se hur välfungerande den är.
 
1 kommentar