Ljusstrimmor

Untitled
Untitled
Untitled
Untitled
Untitled
 
Det här blir de sista sommarbilderna. Jag är tillbaka i vardagen sedan länge. Nu med smärta i bröstet.
 
Jag skulle krama Gossen över staketet till förskolan igår morse och lyfte därför upp honom för att komma åt. Det var inte så smart gjort. Tyngden gjorde att jag pressade bröstbenet mot kanten av staketet och kände hur det för ett ögonblick liksom blev konkavt. Som när man öppnar och stänger ett hårspänne. Jag kunde inte andas först för att det gjorde så ont. Nedanför mig stod en skock barn och tittade förvånat på mig. ”Vad hände mamma?” sa Gossen oroligt och trodde att det var hans fel (lilla hjärtat). Jag försökte förmedla att det inte var nån fara. Två fröknar kom för att se vad som stod på. Så småningom kunde jag resa på mig och andas igen. Jag åkte till jobbet. Nu är jag alldeles öm och det hugger till när jag skrattar. Jag tänkte därför undvika allt som är kul till dess det hela läkt. Tyvärr började jag lyssna på Jonatan Unges sommarprat (inte heller det särskilt smart) och nu är jag rädd att bröstsmärtan blivit kronisk. Var tvungen att stänga av programmet efter halva tiden för att inte få en fraktur. Inte blev det bättre för att jag googlade upp hans stand-up på youtube. Att jag inte har fattat att han är så rolig förut.
 
1 kommentar

Hälsingesommar

Untitled
Untitled
Untitled
Untitled
Untitled
Untitled
Untitled
Untitled
Untitled
Untitled
Untitled
 
En dag vill jag bo där. Med ån, havet och väggklockan som slår hel och halv timme.
 
0 kommentarer

Havet och tankar om bloggen

Untitled
Untitled
morfar
Untitled
Untitled
Untitled
Untitled
Untitled
Untitled
Untitled
 
Vi har åtminstone haft havet i sommarens hetta. Det fläktar därifrån, om än varmt. Det märks att mannen är från Afrika för han knatar obekymrat omkring i gasset och står och slipar möbler just på de ställen där det är som en gryta.
 
Vi andra åkte till hamnen och åt lunch. Försökte hitta en sval plats men misslyckades. Jag tog samma som alltid, panerad strömming med lingon och mos. Vi såg morfar Alfred på en bild i båtmuseet.
 
Jag känner för att göra den här bloggen till en renodlad fotodagbok. Jag vill inte ens redigera bilderna. Till en början hade jag stora planer för den här sidan. Men nu känner jag mig bara så mätt på allt som är stylat, alla tips om ditten och datten, allt jag ser på instagram. Jag längtar efter något lågmält och vardagligt. Jag älskar ju vardagen, så varför inte gå all in. Diskbänksrealism.
 
2 kommentarer