Nej

Jag har så mycket att säga. Jag vet inte vad jag ska säga. Min älskade släkting. Min mammas kopia, min extramamma. Som jag alltid tänkt kommer vara kvar ifall något skulle hända. Så kommer då den där sjukdomen som drabbar så många. Jag önskade att vi skulle bli en lyckligt lottad familj som undgick den. Men så fungerar inte den här världen. Ingenting har vi att säga till om. Bara stå och titta på. Lägga band på de mänskliga impulserna som vill hjälpa till, för att det här rår ingen på. Inte läkarna heller. Nu pratar jag som om allting redan är kört. Det är det inte. Men ändå är det det.
 
 
Personligt | sorg | | En kommentar |
Upp