En helg i Bilene, Mozambique

Egentligen var det meningen att vi skulle ha semester allihop, men Rui blev uppbokad på fler jobb än han tänkt sig. Därför hann vi bara med en kort visit till familjens lantställe i Bilene. Det är en turistort vid kusten med en helt ljuvlig, varm lagun som vi tyvärr inte hann bada i. Vi stannade i familjens nybyggda hus. Nära fläkt och swimmingpool. Det gick ju bra det med.
 
Vi fick det bästa rummet med en fungerande fläkt. De två första gångerna jag var i Mozambique var det 45 grader och jag höll på att storkna. Jag kom från mörka december hemma i Sverige och möttes av värmerekord. Fick allvarligt talat panik av den där väggen av hetta. Svala duschar hjälpte inte för luften var kompakt av varm fukt. Därför var jag orolig att det skulle bli detsamma den här gången, men som tur var kändes det mer som en vanlig het svensk sommardag. Noah klarade det galant och tyckte det var spännande med fläkten.
 
Det här är familjens "sommarstuga". Det är billigt att köpa land i Mozambique men man måste bygga något på plätten annars förlorar man rätten till den. Eftersom landet saknar ett vettigt pensionssystem och har svajig ekonomi överlag investerar de som kan i mark istället och bygger nåt litet. Sedan kan de sälja av det vid behov och få loss pengar som förhoppningsvis ökat lite i värde. På den här tomten byggde mina svärföräldrar ett riktigt hus istället. Ett som säkerligen skulle ha kostat flera miljoner i Sverige.
 
Det har byggts till en pool sen jag var här sist. Till Noahs stora lycka. Farfar hjälpte honom att simma. Utanför staketet skymtade jag två små huvuden som snabbt dök ned när jag tittade åt deras håll. "Hola" ropade jag åt dem. Det hördes fniss. Det var två nyfikna grannbarn som kikade på oss. De brukar gå förbi huset när de ska ned till sjön för att hämta vatten, men de är nog inte vana att se folk inne på gården. Jag måste erkänna att det kändes väldigt skevt att ligga i en pool och plaska medan barnen antagligen inte ens har rinnande vatten hemma hos sig. Det är väl det första man får lära sig hantera när man besöker den s k tredje världen. Orättvisorna är liksom in your face. Det blir väldigt tydligt att vi tillhör den lilla bortskämda gruppen i världen. Det är väl denna känsla som också kallas för "white guilt".
 
Men vad ska man göra. Det ÄR fantastiskt att få sitta så här och äta sin frukost. Det surrar av insekter och fåglar runt omkring och ibland kommer flocken med småapor och klänger i träden.
 
Ett litet aber i sommarparadiset är den nya grannen som bestämt sig för att bygga ett flygplanshus precis bredvid min svärfamiljs. Kan inte sluta skratta åt detta. Sån otur när man precis byggt sitt drömhus. Han har sagt att det ska bli hotell med bar och allt. Oh no!
 
Gullgaste med hela resan måste vara grannbarnens nyfikenhet på Noah. Han visste inte vad han skulle göra av sig själv av all uppmärksamhet. De fnissade åt allt han gjorde. Noah ville bjuda in dem alla, men farmor sa nej för då kommer det komma åttio andra barn som också vill vara med. Ibland brukar dock mina svärföräldrar ordna med bio i garaget för alla ungar. Nu har tyvärr deras gamla filmprojektor gått sönder. Tycker förresten staketet är symboliskt på något vis för känslan jag fick för det hela. De får inte komma in och vi kan inte släppa iväg Noah pga okunnighet om naturens faror. Men de ville ju så gärna leka!
 
Appropå natur. Svärmor har planterat mycket fint i trädgården, även buskar som ska hålla ormar på avstånd. Det finns svart mamba här, en av världens mest giftiga ormar. De hittade en för något år sedan, som tänkte gena över gården för att käka upp grannens höns. På kvällen surrar malariamyggen också. Det gäller att ha stenkoll på Noah. Det blir inte mycket vila för mig här på landsbygden.
 
Men man brukar höra på fåglarna ifall det är fara och färde. De varnar för orm.
 
Rui jobbade på ett föredrag. Önskar man kunde kopiera den här arbetsplatsen och ta hem den till Sverige.
 
Vi hade bestämt oss för att ta med oss saker från Mozambique att ha i Stockholm. Rui hittade en skulptur han formgivit, som föreställer den underbart deppige portugisiske poeten Pessoa. En mozambicansk skulptör har täljt den och Rui målat för hand. Jag tycker att han borde göra fler och sälja åt turister i Lissabon.
 
Solen i Afrika alltså. Så gyllene. Den slår nästan deras natthimmel i januari, som ser ut som en utspilld burk med lysande glitter.
 
Vi och aporna äter mango och citron direkt från träden. Och andra frukter. Den här slemmiga till exempel. Jag minns inte vad den hette, men den var ganska god.
 
Solen börjar gå ned. Det betyder utegångsförbud för den lille pga myggfestival i trädgården.
 
Men jag skyndade mig att ta ett sista dopp i poolen. Låg där och flöt i kvällssolen, lyssnade på naturen som är så späckad av liv och dofter och rörelse. Hörde den där paddan igen som alltid kväker åt en annan padda på andra sidan staketet.
 
Dagen därpå var det dags att bege sig till Maputo igen. Jag hoppas vi kan stanna längre i Bilene nästa gång så att Noah får bada i lagunen. 
 
På resa | Afrika, Bilene, Mozambique | | En kommentar |
Upp