Ett tecknande liv

En av de starkaste delarna i min identitet är att jag är en ritande person. Jag har alltid ritat och kommer alltid att göra det. Bildvärlden har varit min tillflyktsort. Redan på dagis satt jag i min låtsasvärld och fick ned mina fantasier på papper. Fröknarna sa att de andra barnen kunde springa omkring och föra oväsen runt omkring mig, men jag satt där helt obrydd mitt i kaoset som en annan tjuren Ferdinand och vässade mina pennor.
 
We will fix you
Mamma jobbade på bibliotek och kom alltid hem med högar med barnböcker. (En tradition jag fortsatt med. Noah är också en riktig bokmal.) Mamma läste för mig varje kväll. Jag var alltid uppslukad av bilderna. Jag kände färger och former så starkt när jag var liten. Jag minns att jag ville äta vissa linjer. Det låter nog helknäppt, men det var något med en del former som jag tyckte så mycket om att jag liksom ville ha dem i mig. Helt kanibaliskt. Istället ritade jag formen. Då fick jag utlopp för känslan.
 
En del illustratörer var mer betydelsefulla än andra. Jag absolut avgudade Ilon Wikland. Utan henne hade jag nog inte ritat som jag gör nu. Jag älskade det snälla och idylliska i hennes illustrationer. Så skönt när det verkliga livet var för hårt. Det var alltid oordning i rummen och sneda vinklar och vrår och många detaljer, som gjorde att det alltid fanns något att titta på. Jag tyckte också om Ingrid Vang Nymans konstiga barn. Sneda, vinda och fulsnygga på ett väldigt tillfredsställande vis.
 
Jag har gått många konstskolor. Jag är inte säker på att det har varit bra. Det har varit utvecklande på många sätt, men det som förstördes på vägen var den där grundkänslan för linjerna. För att skolor gärna vill lära ut ett korrekt sätt att rita på. Hur man ska hålla pennan. Gyllene snittet. Kroki. Mäta och måtta för att apa efter verkligheten. Jag blir förvirrad av såna regler. Jag börjar tvivla på mig själv och den där automatiska känslan för hur strecken ska dras för att få fram det jag vill. Istället börjar jag rita som jag tror att jag bör rita. Jag börjar göra rätt. Så fort jag började göra rätt försvann glädjen. Jag kunde rita verklighetstrogna porträtt, men det kändes mest som ett slöseri med tid och som att jag lika gärna kunde ha tagit ett foto. Vill jag ha verklighet använder jag kamera. Stämning och känsla finns i det skeva, tycker jag.
 
Nåväl. Mitt ritande tog mig till Konstfack. Jag kom in på första försöket och den kicken räckte nästan för mig. Åren jag pluggade var mer en bonus. En skitjobbig bonus, för muntliga presentationer varje vecka är inte riktigt min kopp te, så det kändes som att jag blivit överkörd av en ångvält när de där tre åren var till ända. Sedan ritade jag ingenting på flera år. Less på att ta hänsyn till målgrupper, Jockum Nordström-trender (älskar, men kan inte själv) och att känna rätt folk.
 
 
Jag ville bara rita men hade glömt hur man gjorde. Långsamt har nu den gamla lusten smugit sig på igen. Linjer som kommer inifrån. Det kommer ut på små pappersbitar under möten och raster. När jag och Noah pysslar hemma. Under perioder med mycket fri tid. Plötsligt sitter jag där vid bordet igen. I min bubbla. Hör inte, ser inte vad som pågår runt omkring. Timmarna går. Jag missar måltider men på papperet vecklar fantasin ut sig. Jag känner en bubblande lycka inuti. Som att jag träffar någon jag inte mött på länge. Jag känner igen mig, den jag var förr. Den som jag var så starkt förknippad med. Ett band till barndomens Sara.
 
Och jag känner bara hur jag måste göra något av det här. Jag vill inte tappa bort mig igen. Jag måste rita mer. Det är i ritandet jag hör hemma. Jag är inte gjord för andra jobb.
 
Dagbok | |
#1 - - SaraMy:

Jag är ganska ny här och har inte kommenterat tidigare, men jag tycker om ditt sätt att skriva.
Så fint att börja hitta tillbaka till lusten att rita igen!
Jag känner igen mig i det du skriver om konstutbildningar.. fast för mig har det nog också handlat mycket om att det jag tycker mest om och som är mest lustfyllt (skapandet) skall styras mot business. Jobb. Kontakter. Även om det är jättekul att få uppdrag, så är det inte min egna oas där jag kan bestämma allt själv. Kanske barnsligt. Så just nu jobbar jag för försörjning och grejar bara med sånt jag vill, när jag vill. Kanske ändrar det sig om några år, vem vet!

Svar: Jag håller med. Det du beskriver är också en stor bidragande orsak till att jag inte velat ha det konstnärliga som jobb. Bättre att skaffa pengar med ett vanligt jobb och hålla på med det kreativa på sidan om. Frilanslivet är svårt men jag tänker att jag ska pröva det när min son blir lite större. Vi får se hur det blir. Jag är rädd att döda lusten igen. Tack för att du skrev! Det är roligt att få veta lite mer om dem som läser här.
snickis.blogg.se

#2 - - igt intressant https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/584697?programid=4835 Hälsningar IA:

Ilon Wikland Väldigt intressant https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/584697?programid=4835 Hälsningar IA

Svar: vilken mysig intervju! tusen tack för tips
snickis.blogg.se

Upp