Sen sist

Den första mjölktanden är nu väck. Vi var på väg hem från affären när han gnällde till om att det gjorde ont i munnen. Jag trodde att han slagit ut en flisa eller något, men tandläkaren sa att nya tänder var på väg där under. På måndagen, när jag hämtade honom på förskolan, visade han hur lös den blivit. Plopp, så låg den plötsligt i vanten. En stor dag. Alla vi mötte på hemvägen fick höra om den. På natten kom tandfén och la en guldpeng i vattenglaset. Men hon lät tanden vara kvar där i precis som vi bett henne om. Den första tanden vill man ju gärna ha kvar som en trofé. Snällt av henne.
 
Igår ringde vi på hos grannen högre upp i huset så att barnen fick leka en stund. Hon har bett oss så många gånger. Noah frågade varför vi aldrig gjorde slag i saken. Jag hade inget tillfredsställande svar, så jag fick nog av min egen feghet och åkte hissen upp. Blev bjuden på arabiskt kaffe, dolma, glass och frukt. Jag behövde ingen middag sen. Pratade om tillvaron, att komma till ett helt nytt land, öva sitt språk och hur saker löser sig bara man anstränger sig. Så lite jag behöver anstränga mig i jämförelse. ”När jag var liten tittade vi på Nils Holgersson på TV, men jag visste ju inte då att det handlade om Sverige. Jag visste inte vad Sverige var. Och nu är vi här. Det är märkligt.” Hur många arabiska barnprogram har jag själv sett i mitt liv? Inga? Vad många berättelser jag måste ha gått miste om. Hur som helst var det härligt att spontanbesöka en granne. Det kändes som i the good old days och ju fler människor jag känner i mitt höghus, desto mer trygg känner jag mig. Jag tycker om att höra deras stök genom väggarna.
 
Dagbok | | En kommentar |
Upp