Vårt hus är inte bara ett hus

 
 
 
När mamma var liten sa de att hon och Anita var de två gula fåglarna, den röda var storasyster Lilianne och den lilla lillebror Bengt. Alla syskonen sitter fortfarande i köket och tittar ned på oss.
 
Det känns lite märkligt att prata om, men jag, mamma och storebror planerar husets framtid. Hur det ska bli när vår mamma inte längre finns. En hemsk tanke. Det är mammas barndomshem och vi i den närmsta släkten är alla uppvuxna där. Det är en viktig plats. Minnen av oss alla finns där i och det skulle kännas helt fel om någon annan plötsligt skulle äga det. Därför planerar vi. Hur knäppt det än känns att diskutera allt med mamma redan nu. Men hon vill det. Hon oroar sig för både oss och huset.
 
Mormor bodde där ensam under sina sista år. Hon tänkte också på husets framtid. Av alla hennes barn var det bara mamma som var intresserad av att överta det. Så det gjorde hon och mormor blev därför hyresgäst. Hon var lättad över att huset fortfarande fanns i vår familjs ägo. Nu resonerar vi på ett liknande sätt. Mamma vill att jag och min bror ska ta över det så småningom. Det vill vi med. Vi har båda planer på att spendera mer tid i huset i framtiden. Jag skulle gärna bo där. Bror med.
 
Det är praktiskt att jag och bror är så pass olika. Han är bara intresserad av uthuset, garaget och lill-stugan. Jag bryr mig mest om boningshuset och trädgården. Han är praktiskt och tekniskt lagd, jag donar med växtlighet och interiör. Uppdelningen av gården är redan kirrad, så att säga. Huset är min framtida bostad, trädgården och jordkällaren mitt arbete efter pensionen. Så där som mormor levde.
 
Förutom allt det här praktiska kring huset är det en annan sak som gör platsen så viktig för oss. Både jag och min halvbror har frånvarande fäder. När mamma inte längre finns är han och jag så gott som ensamma utan nära äldre släktingar. Tanken på den ensamheten ger mig kalla kårar. Jag och min bror var inte särskilt nära under uppväxten eftersom han är 14 år äldre än jag. Sen vi båda fått barn har det ändrats. Och när hans pappa dog. Huset i Hälsingland blir därför det som länkar oss samman. En plats att hålla ihop oss som är kvar. Hans barn och mitt. Utan det skulle vi nog glida isär igen för just nu är det vår mamma som är länken. Utan henne och huset ingen nära bror-systerrelation. Glider jag och bror isär påverkar det våra barn. Jag vill inte att de ska ärva ensamheten. Särskilt inte mitt barn som har resten av släkten på andra sidan jorden. Det känns tryggt att veta att jag och bror kommer att ha varandra i Hälsingland. Att kusinerna har varandra, trots åldersskillnaden.
 
Så jag donar nu med min framtida tillvaro på gården. Jag tänker mycket på hur jag vill använda trädgården och boningshuset sen. Vad vill jag odla och äta? I vilket rum ska jag sova? Mamma och bror vill hjälpa till ekonomiskt att fixa el och rör så att det ska hålla länge. Min bror vill bygga ett bättre hus till sig själv än lill-stugan vi har just nu. Jag vill spara pengar att investera i mitt framtida liv. Allt det här gör att jag känner mening med tillvaron. Det känns viktigt. Och roligt. Det känns som att hela min stora, snart utdöda släkt kommer att fortsätta finnas runt om oss även om det inte är fysiskt. 
 
Tänk om någon annan skulle bo där och riva ut det sneda kaklet i köket som de fnissande tvillingarna satte upp för några år sedan? Tänk att ta bort kökssoffan där morfar alltid låg och sov? Att inte längre ha den lilla dalablå barnstolen som mormor satt bredbent på när hon väntade på att potatisen skulle koka färdigt? Det är helt otänkbart och får bara inte hända.
 
Visa fler inlägg